21/12-06
Hej mina fina vänner!
Ledsen att jag inte skrivit i dagboken på jätte länge men fram till årsskiftet blir det lite si och så med dagboken, då jag fortfarande försöker att ta det lugnt jobbmässigt och ha så lite att göra som möjligt förutom att vara med min familj och vänner. Tack för alla era rara meddelanden i gästboken. Jag upphör aldrig att fascineras av hur ni med fortsatt entusiasm dag efter dag skriver och berättar om era liv och vardagsbestyr, trots att jag inte skrivit i dagboken på flera veckor. Tusen tack söta ni för erat tålamod.

Det har hunnit hända en hel del sedan senaste dagboken.

Ska ju vara med i Melodifestivalen igen och jag ser verkligen fram emot det. Hade ett par veckor av beslutsångest, då jag var tvungen att sätta mig ner och titta på om jag realistiskt sett skulle kunna orka med det, då jag vet vilket högt arbetstempo det blir och det går inte att gå in i detta projekt halvhjärtat utan ska man vara med så bör man gå in för det till 100%. Jag älskar låten och likaså detta sammanhang, så när jag nu väl bestämt mig för att deltaga som artist så känner jag en enorm iver att få komma igång. Åh, vad det ska bli kul. Det är dock inte helt lätt att bestämma sig för hur jag ska framföra numret denna gång - det känns som om jag har gjort allt; Spock-öron och lila peruk, galna opera spöken i rokoko-kläder och nu senast ett rockigare nummer med dansare, gitarrister och en percussion-tjej. Tja, vi får väl se vad det kan tänkas bli.....

"På Konserthuset med Linda Hansson och Vera Prada
som var med och dansade i Avundsjuk."

Försöker ju att ta det lite lugnare jobbmässigt fram till i slutet på januari, men redan nu börjar det ändå hända en hel del. Jag har börjat skriva låtar till nya skivan, det är mycket planering inför Melodifestivalen och det dyker hela tiden upp saker och ting som ska hinnas med under veckorna.

Nu är det bara 9 föreställningar kvar av Sweet Charity plus 4 föreställningar på två dagar som vi ska göra i Luleå sista helgen i januari. Det kommer att kännas tomt att lämna detta underbara gäng bakom sig men precis som i musikalen "Hur Man Lyckas I Business Utan Att Bli Utbränd" har jag hittat nya vänner som jag kommer att fortsätta att hålla kontakten med. Det kommer också att kännas lite sorgligt att  lämna en drömroll som Charity bakom sig men samtidigt ska det bli spännande att gå mot nya mål.

Hela Sweet Charity-ensemblen

I förrår fick jag Stallbrödernas fina pris som "årets artist". Tänk att det alltid är lika roligt att få uppleva sådan uppskattning. Jag önskar så att ALLA nån gång i livet skulle få någon form av pris, oavsett yrke, skolutbildning eller om man t.ex går arbetslös. Vi behöver alla få känna oss uppskattade och alla har ju faktiskt en massa unika kvalitéer som vi inte alltid är medvetna om att vi besitter. Tänk vad häftigt om alla barn i skolan fick diplom i något som de just är bra på, vare sig man har läshuvud eller kanske är bra på annat. Många barn som inte besitter den egenskapen att timme efter timme sitta still i en skolbänk och stuva in all möjlig information har ju ofta andra fantastiska talanger; man kan vara en bra kompis, snäll, rolig, analytisk, kreativ och massor av annat. Om alla fick veta vad just de är bra på och får känna sig stolta över sig själva och just sina egenskaper, så tror jag att vi kommer att få barn som växer upp till tryggare vuxna också. Vi måste alla få känna att vi duger och att vi inte tror att vi alltid måste vara som "alla andra". Tack Stallbröderna för priset. Jag är så glad för det. http://expressen.se/index.jsp?a=787970.

Jag med Stallbrödernas årets artist-pris i famnen - Här med Karl Dyall som fick pris för
årets preentation tillsammans med Rennie Mirro.

Har ända sedan i somras hunnit läsa massor av bra böcker. Det har inte blivit så mycket av med det de senaste åren så det har varit härligt att ha tid att plöja bok efter bok. Har just läst klart "Starkare än hatet" skriven av Tim Guénard och det är en av de absolut bästa och starkaste böcker jag någonsin läst. Att en kille som vuxit upp så omänskligt tufft och kärlekslöst till slut kan hitta ett liv fyllt av hopp, kämparanda och älskvärdhet är så stort. Boken har gett mig så mycket och jag vill varmt rekommendera den till alla er som söker nya böcker att läsa. Jag grät både av lycka och sorg flera gånger under min genomläsning av boken. Böcker som den här vore också kanon om man använder sig av i skolor och till killar som börjar hamna lite utanför samhället. Tim förklarar hur hans behov av att mucka bråk blev en nödvändighet i hans liv som en kompensation för den uppmärksamhet han saknade kärleksmässigt. "Om jag inte kan bli älskad får jag väl söka respekt genom att bli hatad" är ett uttryck som många känner om de hamnar på kant med samhället och känner ett utanförskap. När vi börjar söka förstå det kan vi kanske också hjälpa dessa killar och tjejer i tid, som behöver få känna respekt på rätt sätt - genom att få känna sig älskade och uppskattade. Läser just nu Mark Levengoods "Sucka mitt hjärta men brist inte" och Barbara Coloroso´s "Mobbningens tre ansikten". Den sistnämnda är en bok där man både söker förstå mobbare, de mobbade och "medlöparna". Det är tungt och gripande att läsa en sådan bok men nödvändigt för att söka lösa problem som dessa. Varvar därför denna bok med Marks bok som är så otroligt varm, humoristisk och kärleksfull. Jag tror att han är den enda som kan kalla folk för "idioter" och ändå göra det med älskvärdhet och glimten i ögat. Mark Levengood är verkligen en sagolik blomma i våran, många gånger, gråa och tuffa värld. Är så glad att han finns!

Har blivit utsedd till ambassadör för "Min Stora Dag". Det är en stiftelse som har till uppgift att förverkliga svårt sjuka barns önskedrömmar. Ni som följt mina dagboksanteckningar det senaste året vet att jag har berättat om barn som varit allvarligt sjuka och som velat träffa mig och som jag mött genom denna organisation. Bl.a berättade jag om 3-åriga lilla Moa som hade en obotlig hjärntumör. Hon kom tillsammans med sin familj till Stockholm och jag tog bl.a med dem till Skansen där Moa fick klappa och hålla i olika djur. Efteråt höll jag kontakt med hennes familj och de berättade om hur betydelsefull denna dagen var för henne. Hon pratade ofta om mötet med mig och alla djuren och när de kom hem så märkte de att hon hade fått ny energi och styrka. Moa kämpade på i ytterligare ett par månader efter vårat möte men tyvärr gick hon bort drygt ett år efter att hon fått sitt cancerbesked, detta trots att läkarna bara gett henne max 3 månader att överleva. Då jag varit sjuk själv så vet jag hur viktigt det är med stöd från andra och sånt som kan få en att glömma alla tuffa orosmoment om så för en kort stund. Så den här hjälporganisationen ligger mig oerhört varmt om hjärtat och jag ska göra allt jag kan för att bidraga både fysiskt, själsligt och ekonomiskt till att så många allvarligt sjuka barn som möjligt ska kunna få chans att få sina önskedrömmar uppfyllda. http://www.minstoradag.org/

Bamsekramar till er alla!
Glöm inte bort att ni alla är unika, ovärderliga juveler!
Nanne :-)

19/10-06:
Hej!
Åh, vad otroligt glad jag är att "Jag måste kyssa dig" kommit med i Melodifestivalen. Att invänta besked förra tisdagen vilka låtar som kommit med eller inte, var en mardröm. Dagen innan kändes ungefär som när jag var liten och vandrade runt och inväntade julafton och man undrade hur man skulle orka vänta ett helt dygn på att få veta vilka alla de stora paketen var till som låg gömda i garderoben. Ett olidligt väntande.

I helgen hade vi 4 föreställningar på Intiman, varav vi kör 2 föreställningar på lördagarna, så på kvällarna när man kommer hem då är man ganska mör - men lycklig. Det är lika underbart varje föreställning att få göra den här rollen och dessutom att få arbeta med det här underbara gänget. Det är så roligt att vara tillbaks på teatern igen och trots tuff konkurrens med massor av fantastiska musikaler och teaterföreställningar i stan, så är det så gott som utsålt varenda föreställning. Toppen!

I söndags var jag och uppträdde på diskoteket Patricia i Stockholm som firade 15-års jubileum. Goa, söta Jonas Gardell uppträdde också, och sjöng bl.a den vackra "Aldrig ska jag sluta älska dig" och det blev en härlig allsångs-stämning i lokalen. En kille som heter David gjorde hisnande akrobatnummer klättrandes och hängandes i ett tyg i taket och roliga Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson höll som vanligt i trådarna där som konferencier m.m.

Jag uppträdde vid 00.30-tiden och efteråt kände jag mig helt omtumlad av den fantastiska responsen från Patricia-publiken. Sen blev jag kvar på båten och umgicks med en massa vänner. Det var otroligt kul att få vara uppe och nattsudda lite, vilket det inte blivit mycket av den senaste tiden. Tjohoo!!!

Har just börjat ta privatlektioner i karate och thai/kickboxning. Det är något jag varmt kan rekommendera till många av er, både tjejer och killar. Det handlar inte bara om det fysiska utan fokuserar även mycket på den inre harmonin och koncentration. Så det gör susen för både kropp och själ. Det är en verkligen en ordentlig utmaning fysiskt och dessutom är det alltid bra för de flesta att kunna någon form av självförsvar.

Här kommer svar på några av era frågor i gästboken:

FRÅGA: Hej Nanne jag skulle vilja veta hur man skriver en låt. Jag har aldrig sjungit på en scen men jag skulle vila bli kändis fast de blir jag nog aldrig. men jag vill de ändå.
SVAR: Att skriva en låt är inte alls så svårt. Du kan nynna fram en melodi som du tycker känns bra och som du sedan kan skriva text till. Det hjälper om du spelar ett instrument - gitarr eller piano, t.ex. Det är lättare att komponera då och framförallt att kanske spela in.

Men annars kan du sjunga sången på ett band och låta någon som spelar instrument lägga en musikbakgrund till sången. Jag vill framförallt till er tjejer, som känner att ni vill bli artister, tipsa om att försöka lära sig att spela ett instrument också och lära er så mycket som går runt omkring musik och produktioner, för att på så sätt kunna jobba så självständigt som möjligt.

Oftast är vi tjejer så fokuserade på sången och hur vi ska se ut när vi framför det, att det senare i artistlivet blir killarna som kan fortsätta jobba med musik, för de spelar ofta instrument som gör att de även kan kompa andra eller har lärt sig musikprogram i datorer som gör att de kan göra egna eller andras produktioner genom att t.ex. producera andras musik.

Jag har på senare år lärt mig både att jobba med musikprogram i datorn och spela in egna bakgrunder, jag spelar gitarr men har även börjat lära mig keyboard och trumprogrammering hjälpligt, vilket gör att jag inte är beroende av att Peter eller någon annan måste göra mina demos. Jag brukar ofta vara med och producera min egen musik och vet hur jag vill att det ska låta när vi jobbar i studion. Ju mer ni lär er musikaliskt och breddar er tjejer och killar, desto mer har ni en stor förutsättning att kunna hålla på med musik på heltid. Men kom ihåg att det är hårt jobb och målmedvetenhet som gäller och sluta aldrig tro på er själva och era förmågor.

FRÅGA: Kan jag få din msn
SVAR: Jag har ingen msn. Jag hoppas på att hitta ett tillfälle till en sammankomst med er fans så vi får ses och prata men inser att det inte är rimligt att hinna styra ihop något sådant förrän efter årsskiftet. Det kommer att komma mer om det sedan på hemsidan när det väl blir dags. Men jag läser alla era meddelanden i gästboken och alla mail, brev och vykort som ni skickar till Somco, även om jag inte hinner svara er personligen men emellanåt kan svara på några av era frågor här i dagboken.

FRÅGA: Har du någon turné på gång eller en skiva?
SVAR: Det blir en ny skiva i vår och någon form av turné i sommar blir det, vare sig helt solo eller tillsammans med någon eller några andra.

Slutligen; tack för alla era rara meddelanden i gästboken (and thanks Bryndís from Iceland and her German friend, and also all greetings I get from fans i Russia, Belgium, South Africa, Australia, USA and other countries around the world. I'm so amazed that there are so many of you keeping up with what's said and happens on this site even though it's written in Swedish. I know many of you learn my lyrics by looking up every single word in dictionaries and that way learn what the songs are all about. Wow! That's impressive.)

Nu ska jag iväg på ett nytt karate och thai/kickboxnings-lektion. Haiaaaaaah! ;-)

Puss och kram mina fina änglar! Ni är fantastiska och unika, glöm aldrig det!
Nanne

Jonas Gardell, Nanne, David och Babsan

10/10-06:
Hej allihopa!
Det känns helt fantastiskt att vara tillbaks igen. Det var oerhört pirrigt med nypremiär av Sweet Charity men också roligt.

Jag har haft ett sånt otroligt stöd från alla på teatern. Men visst känner jag av att man inte är i toppform efter dessa månader, så det känns bra att jag bara jobbar 3 dagar i veckan under hösten. Det tar tid att återhämta sig från en period som denna, hur stark man än försöker vara.

I går, söndag, när jag åkte hem i bilen från föreställningen så såg jag hur månen lyste upp den nattsvarta himlen och jag kände inombords en otrolig lycka att "Wow! Tänk att jag fortfarande får möjlighet att uppleva dagar och kvällar och njuta av månens spännande konturer som förändras varje kväll - starkt lysande fullmåne, halvmåne, svagt skimrande måne vars konturer anas bakom tunga moln osv." Jag har alltid känt stor tacksamhet över väldigt mycket i livet, men efter detta känns varje dag som högsta vinsten. Tänk att en måne kan få en att känna sånt obeskrivligt lyckorus, bara över känslan för varje kväll som jag får se den.

Kommer dock under hösten att ta det lugnt arbetsmässigt, så jag kan dessvärre inte lova att jag kommer att skriva dagbok varje vecka den närmsta tiden. Det är viktigt att jag just nu sätter min hälsa i första rummet och det innebär att jag behöver ta det lugnt ytterligare ett tag utan alltför många krav eller stress. Charity får under hösten bli min prioritet och allt annat får komma lite vartefter tiden går, vad det gäller jobb.

För ett tag sen var jag i Göteborg och såg After Darks show på Rondo. Det var en härlig show. Christer Lindarw och Lasse Flinckman är såna otroliga proffs på scenen. De gör några nummer som är VANSINNIGT roliga. Kent, som är med i ensemblen och som skriver deras låttexter, gör en parodi på mig och den är också väldigt rolig. Har ju aldrig haft svårt att skratta åt mig själv och jag skrattar därför lätt även när andra driver med t.ex mitt enorma hår, min stil på scenen och/eller mina högklackade skor kontra min längd. Jag vet att flera av er skrivit till mig och varit upprörda över detta men jag vill alltså tala om att sånt här får man bjuda på i livet. Självironi är viktigt i livet så länge det görs med humor och glimten i ögat och det görs det verkligen här.

Det är så häftigt att se en show som denna när man inser hur otroligt mycket de gjort genom åren och tillfört svensk underhållning. Kläderna är dessutom ashäftiga. Tack After Dark-gänget för en oförglömlig kväll.

Detsamma gäller Singing In The Rain - helt klart bland det bästa jag någonsin sett på en musikalscen och det inkluderar även det jag sett i London eller på Broadway. Vilket fantastiskt gäng - alla är som skapta för sina respektive roller. Grattis hela Oscars-gänget till en sådan välförtjänt succé och grattis Roine Söderlundh (som alltid brukar koreografera mina nummer i t.ex Melodifestivalen) till lysande koreografi.

Ni är alla så bedårande som fortsätter att skriva i gästboken etc varje dag. Tack för att ni finns mina fina vänner. Jag hoppas på att kunna anordna en liten sammankomst med er fans lite senare i år. Ses och äta lite mat och lära känna er lite bättre vore kul. Men som sagt var, det får bli en lite senare fråga.
Stora kramar till er alla.
Nanne :-)

Nanne med maken Peter och sönerna Charlie och Felix efter nypremiären av Sweet Charity.
fotograf: Thomas Engström

11/9-06:
Hej allihopa!
Det har varit helt fantastiskt att få vara ute och möta en publik igen. Åååh, vad underbart det är med musik. Det kan ge sån styrka. På dessa få gästgigs som jag har jag gjort under senaste 3 veckorna har jag hunnit spela med bl.a Anne-Lie Rydé, Shirley Clamp, Christer Björkman, Magnus Carlsson, Magnus Bäcklund och 3D - det sistnämnda där Lina Hedlund vikarierade för Marie Ryberger.

På bilden kan ni se vem som behöver gå i en "lär-dig-att-packa-praktiskt-och-så-lite-som-möjligt"-kurs...... Magnus Bäcklund berättade att han just blivit utnämnd till "Sveriges Sämst Klädda Man". Inget att skämmas för. Vi har väl alla många gånger satt på oss kläder som inte varit helt genomtänkt eller som inte fallit andra i smaken. Jag kan i alla fall meddela att han var jätte snyggt klädd på både repet och giget och dessutom är han otroligt rar och professionell att jobba med.

Nanne & 3D

Apropå "sämst klädda" så ligger nog jag, Björkman och Magnus Carlsson bra till på den fronten efter vårat Afrodite-nummer, med kläder som sitter hej-och-hå, peruker på sniskan och folielindade silverstövlar (det sistnämnda syns tyvärr inte på bilden) som vi uppträdde med nu igen efter över fyra år senast då vi gjorde det under en schlagerturné sommaren 2002. Vi repeterade dagen innan vi skulle uppträda och när vi träffades på eftermiddagen så sa jag genast till killarna; "vi måste repetera Afrodite-koreografin", för det är väldigt mycket steg att komma ihåg, men både Christer och Magnus mumlade "äh, det löser sig" och jag stod undrande varför de inte ville repetera alla dessa svåra steg efter alla år som vi inte gjort detta nummer tillsammans, innan vi skulle repetera med bandet på scenen. "Ja, ja" tänkte jag, "de vill kanske sjunga igenom låten först och repetera sen", men konstigt tyckte jag allt att det var och framförallt tyckte jag nog att de var ovanligt lata som inte brydde sig om hur dansstegen skulle komma att sitta nästa kväll.

Så kom stunden när vi skulle repetera "Never Let It Go" på scenen med bandet. Låten börjar......OCH KILLARNA SÄTTER VARTENDA STEG!!!! Jag fattar ingenting - Christer är ju lika trög som jag vad det gäller att memorera danssteg och plötsligt far han runt som John Travolta på scenen och Magnus likaså och mellan dem skumpar jag runt som en förvirrad iller utan att kunna hänga med det minsta......Folk som vistas i lokalen ligger dubbelvikta av skratt åt hur jag far som en våt trasa mellan dessa dansanta herrar och ena stunden står jag med totalt förvirrad blick och i nästa far jag runt och krockar in i dem i ren desperation för att försöka memorera alla steg som de tydligen kommer ihåg hur lätt som helst.....

När låten är slut sätter mig ner helt utmattad vid trummorna och undrar hur de kan komma ihåg allt så lätt när jag själv inte tycks kunna komma ihåg ett enda efter alla dessa år......Då börjar de skratta så de nästan tappar andan. Det visar sig att killarna har gått upp tidigt på morgonen, plockat fram en gammal videoinspelning och ÖVAT TILLSAMMANS I FLERA TIMMAR PÅ FÖRMIDDAGEN - allt för att under dessa 3 minuter få njuta av min chockade min och förödmjukelse och att de skulle få se hur jag då skulle försöka låtsas som om jag också minsann kom ihåg det......Vi har skrattat mycket åt detta efteråt; deras coola, världsvana attityd contra min panikartade blick och mitt förvirrade kroppsspråk brevid dem! Jag for som en jojo och sprätte desperat med ben och armar för att göra som dem......Det här bäddar för hämnd förr eller senare. En elefant glömmer aldrig, inte en liten fru Grönvall heller. Hee!

Var det verkligen såhär Afrodite såg ut??!!??

I Ö-vik uppträdde jag med Robert Wells, Lennie Norman, Roger Pontare, Janne Schaffer och Raymond Björling. Fick väl lite pikar när jag kom hem från Ö-viksgiget, från både min make och min pappa, som är inbitna Djurgårdare (precis som jag själv egentligen), men eftersom det var invigning av Modos nya hockeyarena valde jag att ha en Modo-tröja på mig på scenen. Dessutom är ju Modo Foppas svenska hemmalag och bara det är guld värt. Tröjan var dock så stor för mig, så trots att jag låtit sy in den och lägga upp den så var den fortfarande stor som en klänning på mig. Tur att jag inte valde att satsa på hockey istället för musik, det hade nog sett ganska kul ut om 1,57 långa (öööh, korta...) Nanne glidit runt i en jätte stor hockeytröja med skridskor, klubba och en enorm hjälm på huvudet. Men eftersom det inte finns några högklackade skridskor så la jag i tidigt stadium hockeykarriären på hyllan.....

Den 6:e oktober ska vi ha nypremiär på Sweet Charity. Det känns väldigt pirrigt men kul och jag längtar tillbaks till gänget jag jobbar med där. Kim och Rafael m.fl därifrån har varit otroligt stöttande under de här senaste månaderna. Charity är dessutom en musikal som ligger mig så varmt om hjärtat. Rollen är visserligen väldigt fysiskt krävande, då jag är på scenen så gott som hela tiden och inte har några vilopauser bakom scenen så det lär bli en utmaning för kroppen efter alla dessa månader av total vila, behandlingar och återhämtning. Men det ska bli otroligt kul att få agera på scenen igen i denna underbara drömroll.

Jag har just påbörjat min strålningsbehandling som kommer att ske varje dag under de kommande 3 veckorna och kommer därför inte att skriva någon dagbok igen förrän den 1/10, då det ska vara avklarat. Jag kommer att ägna denna tid åt att ta det lugnt och vila mycket men också träffa mina vänner och bl.a gå på teaterföreställningar som jag aldrig annars hinner se m.m. i den mån jag orkar. Jag lovar att berätta mer om både strålningen och annat runt omkring allt detta som skett, som jag vet att fler av er undrar om, men inte förrän jag kommit en liten bit längre på väg. Den här sjukdomen är inte bara en fysiskt krävande resa utan den själsliga delen är enormt tung och viktig att orka ta sig igenom på bästa möjliga sätt och bestämma sig för hur man ska hantera framtiden. Men jag vill att ni ska veta att jag just nu mår riktigt bra och känner mig så otroligt glad för varje dag. Jag har också insett att min grundinställning att alltid försöka greppa de positiva halmstråna så länge det finns några sådana, har hjälpt mig mycket under denna tid. Att jag dessutom för första gången i mitt liv, tagit det oavbrutet lugnt och månat om mitt välbefinnande på ett sätt jag aldrig tidigare gjort, har inneburit en positiv vändning. Så ibland kan det även komma positiva saker ur svåra situationer.

Var rädda om er ni också och kom ihåg att ni är unika och ovärderliga! Stooooora kramar! Nanne

16/8-06:
Hej allihopa!
Tiden går och nu börjar barnen snart i skolan. Det är c.a tre veckor kvar tills min strålning ska börja. Har varit sjukskriven fram till den 19:e augusti och har nu bestämt mig för att genomföra 3 spelningar, som jag har inbokat sedan lång tid tillbaks, innan strålningen börjar. När barnen börjar skolan och alla runtomkring en nu börjar arbeta, så känns det viktigt för mig att även jag försöker sakta men säkert söka återgå till vardagen.

Att drabbas av cancer är en lång process och tar mycket kraft och energi inombords, så det gäller att söka hitta balansen mellan att aktivera sig så man inte drunknar i funderingar och oro samtidigt som det är av allra största vikt att inte pressa sig till något.

När man ska in och strålas kan det nog lätt kännas oroligt att bara gå hemma och räkna ner dagarna inför strålningsbehandlingen. Jag tar en dag i sänder och stressar inte med något men att samtidigt vecka efter vecka gå hemma och göra absolut ingenting är inte heller min stil. Så så länge jag känner mig relativt frisk fysiskt så känns det bra att göra något i lugn arbetstakt. Ska börja på teatern i höst igen, men kommer inte att göra några andra jobb. Det känns lagom att jobba "deltid" i höst, dvs 3 dagar i veckan som det kommer att bli på Intiman.

Den 6:e oktober är siktet inställt på nypremiären på Sweet Charity. Vi har skjutit på den 3 veckor för att jag under stålningsbehandlingen bara ska kunna fokusera på det och sedan ha lite tid på mig att återhämta mig. Det är väldigt individuellt hur man reagerar på strålning har jag förstått av de jag pratat med som har genomgått det tidigare. Vissa mår bra under hela strålningsperioden och har då jobbat samtidigt, medan andra mått otroligt dåligt. Jag har därför valt att inte ta något för givet utan att bara ägna mig åt att fokusera på behandlingen och ta det lugnt under dessa veckor.

Jag tycker att det ska bli oerhört roligt att få komma ut och möta en publik igen, även om det bara blir 3 spelningar (varav 2 är företagsjobb). Musik är en av de allra starkaste känslor som finns och få saker kan beröra mig så mycket som just det. Jag älskar mitt jobb så otroligt mycket och känner en gränslös glädje över att få hålla på med detta yrke, hur tufft det än många gånger tett sig genom de 20 åren jag hållit på.

Var och såg turnéavslutningen på Heartbreak Hotel. Alla var fantastiskt bra.. Det var dessutom mysigt att få träffa hela gänget igen. Efter föreställningen stannade vi kvar en halvtimme och pratade med alla.

Sen åkte vi (jag, resten av familjen, min lillebror Eddie och Felix bästa kompis Gustav) vidare till Kolmården och övernattade där på hotellet. Dagen efter träffade vi Selma som jobbar där och hon tog med oss på en massa äventyr. Vi var bl.a inne och hälsade på vargarna. Det är inga småhundar precis när de kryper upp i ens knä och börjar slicka en i ansiktet. Wow! Vilka fantastiska djur de är.

Sen var vi och hälsade på delfinerna och barnen fick klappa dem. Delfiner och apor är mina absoluta favoritdjur. Vi fick även träffa den lilla gorillaungen Enzo. Åååååh, vad söt han är. Vi människor har alltid så mycket nojor över rynkor i våra ansikten, men kolla en liten gorillunge som honom - skrynklig som ett russin i nyllet men världens sötaste.

Kom ihåg det tjejer och killar när ni blir äldre - det är ball med rynkor som visar att vi fått leva och vara med ett tag och vi kan vara otroligt vackra även om vi inte är babysläta i ansiktet. Det var i alla fall en helt fantastisk dag på Kolmården.

I måndags fick jag presenterna från många av er fans som gjort en gemensam insamling. Tack söta, underbara ni. De är fantastiskt vackra. Jag blev helt betagen. Tack också Marie och Linda för detta rara initiativ och allt ni har fixat med - insamlingen, inköpet av presenten och lämnandet av dem till Mlp. Så tack ännu en gång för alla fantastiska presenterna och för de resterande pengarna ni satte in på cancerfonden Tack även Marie & Jennie för lyckopengen och det rara kortet som ni skickade med samtidigt. Ni är alla fantastiska!

Tack även alla ni andra för erat engagemang i t.ex gästboken. Läser alla era meddelanden.
Ta väl hand om er.
Stooooora kramar!
Nanne

31/7-06:
Hej allihopa!
Jag vill börja med att tacka alla journalister för er support, inte bara i ord utan även i handling. Alla tidningar (förutom en enda tidning som valt att göra precis tvärtom) har hela tiden varit i kontakt med Nancy Järnberg, min manager, som jag hänvisat till och har inte ringt till mig på vare sig min mobil eller hemnummer en enda gång. Jag kan inte nog beskriva min tacksamhet. Jag vet och förstår att ni som journalister hamnar i ett dilemma mellan empati och nyhetssökande. Därför vill jag försöka uttrycka hur mycket detta har betytt för mig, för jag förstår att det inte är att ta för givet. Det är lika viktigt för min make och mina barn som för mig själv attfå den ro och harmoni hemma som vi behöver i ett sådant här läge.

Det har varit en omtumlande sommar - mammografi, besked om cancer, ovissheten, prata med familj, släkt, nära vänner och kollegor osv., operation, ytterligare veckor av total ovisshet, operationssår som läks, fortsätta att ringa och prata och briefa hur jag mår och hur allting går till mina nära och kära, sjukgymnastik för att kunna börja lyfta högra armen ordentligt efter borttagande av lymfkörtlarna, tankar och funderingar och samtidigt försöka att fortsätta behålla en positiv inställning. En av de absolut viktigaste faktorerna är just att undvika stress för att orka sig igenom alla både fysiska och själsliga resor som en sådan här sjukdom innebär.

Så därför är min tacksamhet gränslös över alla journalisters fantastiska välvilja att inte söka mig personligen i detta läge. Jag kan inte göra så mycket mer än att tala om hur mycket detta betyder för mig och min familj och att jag inser att detta är storsint utav samtligas tidningsredaktioner. Allmänheten får ofta höra om journalister utan integritet, så därför känns det i ett sånt här läge viktigt att tala om för alla hur våra man faktiskt inte bara verbalt i artiklarna utan även framförallt i handling gett mig ett unikt stöd. Ett gränslöst stort tack till er alla!

Tack även återigen alla ni som har skickat hälsningar till mig under dessa veckor. Jag önskar så att jag kunde svara er alla personligen men jag har fullständigt drunknat i brev, vykort, mail, hälsningar i gästboken, blommor och presenter av alla dess slag. Jag vill att ni ska veta att jag verkligen uppskattar det och jag har rörts av så mångas engagemang och de berättelser som ni delgett mig.

Väldigt många av er har skrivit brev som ni har postat till "Nanne Grönvall, Stockholm". Jag vill passa på att berätta att era brev faktiskt kommer fram, (tack postverket som gör ett så fantastiskt jobb), men som sagt var jag har ingen tidsmässig möjlighet att besvara er. Detsamma gäller ni som skickat brev till mig via olika tidningar. De har skickats vidare till mitt management som i sin tur sett till att de kommit mig tillhanda. Jag är helt betagen av det faktum att så många sätter sig ner och skriver långa brev eller omtänksamma vykort etc för att peppa och ge stöd och detta fortfarande trots att det nu gått över en månad sedan pressmeddelandet.

Det är mycket som ställs på kant när någonting sådant här händer. Jag tänker på hur tufft det måste vara för ensamstående föräldrar som får diagnosen cancer och samtidigt måste försöka vara starka och hålla ihop sina familjer själva eller de som inte har så många som kan stötta dem. Jag har ju turen som inte bara har er som support utan dessutom en familj som är ett ovärderligt stöd. Har alltid pratat om hur Peter inte bara är mannen i mitt liv utan dessutom min bästa vän och det har inte minst märkts i detta läge. Herre jösses, vad jag älskar denna man, precis som mina barn som är det absolut största som finns i livet!

Jag har nu påbörjat min efterbehandling efter operationen. Jag kommer att strålbehandlas dagligen under lite mer än 3 veckors tid och har börjat att ta mediciner som jag måste äta under 5 år. Alla sådana här efterbehandlingar är individuella - en del mår kanon och kan fortsätta jobba under hela tiden medan andra mår öken och känner av biverkningar av både strålning och mediciner. Det kommer att ta 10 år innan man kan anses "friskförklarad" från en sådan här typ av tumör, men utsikterna ser just nu bra ut och jag hoppas på att kunna börja jobba lite i början av hösten. Den kommande veckan kommer jag också att veta lite mer om hur det blir med Sweet Charity, dvs om vi kommer att ha nypremiär den 13:e september som varit sagt sedan tidigare eller om vi kommer att få skjuta på den något.

Många av er undrar hur en sådan här operation går till. I mitt fall har man tagit en del av bröstet, just där tumören suttit. Man har också tagit ett par av lymfkörtlarna (som sitter under armhålan) för att se att det inte har spridit sig o jag har just fått bekräftat att det inte har spritt sig dit. Det känns otroligt lättande.

Precis som i scenen i filmen Sällskapsresan där Ted åström som reseledare står utomhus med pensionärerna och gör gymnastiska övningar som att "plocka äpplen i luften"har jag fått stått här hemma och gjort samma sak för att kunna börja lyfta armen upp i luften igen efter att lymfkörtlarna tagits bort. Jo,jo, tvära kast i livet - fullt ös på scenen ena dagen och plocka äpplen i luften hemma i vardagsrummet i nästa stund. ;-)

Ta väl hand om er mina fina vänner och tack för att ni finns!
Puss och kram!
Nanne

3/7-06: Hej mina fina vänner!
Det finns inte ord nog för att beskriva min tacksamhet för allt stöd jag fått den senaste tiden. Jag är så gränslöst omtumlad av så mångas engagemang och support. Tack underbara ni. Jag har fullständigt överösts av sms, mail, brev, meddelanden i gästboken, blommor och presenter från både vänner, arbetskamrater, människor jag bara mött vid något enstaka tillfälle, fans i både Sverige och utomlands, och människor som jag aldrig mött men som ändå tagit sig tid att höra av sig för att delge sitt engagemang eller en peppande historia om liknande upplevelser. Vad jag skulle önska att alla som blir sjuka, oavsett åkomma, skulle få känna sig lika älskade och uppskattade som jag får göra. Wow! Det är obeskrivligt.

Jag känner därför att jag vill tala om för er hur jag mår för tillfället, då flera av er skriver och undrar och oroas. Det har varit tufft att drabbas av en sjukdom som är så oberäknelig och framförallt oviss. Ena dagen står man och repeterar steg inför sommarturnén med Heartbreak-gänget och med flygbiljetter till Galapagosöarna med familjen och nästa sitter man istället med en lapp med en läkartid i sin hand som drastiskt förändrar hela ens tillvaro. Jag brukar alltid säga att livet har tvära kast och det kan man verkligen säga att det även har haft i detta fall.

Men så här ser livet ut för oss alla - ena dagen är livet på topp och nästa ligger man där i dyn och krälar och försöker hålla näsan ovanför ytan. Vi har väl alla varit där mer än en gång - dvs de gånger när man känt att luften nästan gått ur en och man tänker "Shit, hur ska jag orka ta mig igenom detta?!?" Men istället för att bara lägga sig ner och ge upp så gäller det att försöka hitta kraft och ork att se det positiva och framförallt behålla hoppet. Jag tar en dag i sänder och är nu nyopererad. Det blir en tid av ovisshet tills jag får veta vad det blir för fortsatta behandlingar och ev. fler ingrepp, men strålbehandling vet jag redan i dag att det blir oavsett vad. Jag vet att läkarna gör allt vad de kan och det gäller under sådanana här omständigheter att komma ihåg de drygt 80% som klarar sig ifrån denna sjukdom och inte tänka tvärtom.

Jag är hemma och tar det lugnt med min familj och mina nära och kära och får så otroligt mycket stöd och kärlek av dem alla. Vi har det riktigt mysigt även om jag kanske just nu inte är redo för frivolter på gräsmattan med mina operationsstygn.....fast frivolter i trädgården har det väl knappast varit frågan om innan heller. Hee!

Så allt är inte öken mina fina vänner. Jag gör det bästa av dagen och laddar inför kommande behandlingar. Men, precis som jag nämnde tidigare, mörka perioder dyker alltid upp i livet för oss alla. Ibland tar man sig igenom det, och då oftast ännu starkare än innan, och ibland inte - men de oddsen har vi alla att tampas med. Cancer, hjärtinfarkter, bilolyckor, olika sorters sjukdomar som förändrar människors liv osv. Hur många har t.ex inte blivit påhoppade av galningar med vapen eller drabbats av våld på ett eller annat sätt som tagit eller totalt förstörs andras liv som sekunderna innan var "precis som vanligt"? Så inget är garanterat i livet. Det är bara att göra det bästa möjliga av de odds vi får och det är just det jag försöker att göra.

Men det har tagit lite tid att kunna prata om det naturligt. De första gångernajag skulle berätta för min make och övriga familj och släktingar, så var det svårt att prata om det utan att låta gråten och rädslan ta över. Det gäller helt enkelt att ta sig igenom alla känslor. Glad, ledsen, stark, svag, stor, liten, modig och fruktansvärt rädd - alla faserna har jag nog gått igenom och kommer nog att fortsätta att gå igenom ett bra tag framöver. Har på nära håll sett flera som har kämpat mot cancer; många av dem har klarat sig men några vänner som t.ex lilla Moa som jag berättat om tidigare i dagboken på hemsidan och som jag fick nöjet att lära känna, fick tyvärr lämna detta jordeliv vid endast 4 års ålder, liksom min vän Micke (40 år). Men det gäller också när man själv sitter i denna kamp att inte glömma bort alla som har klarat sig igenom denna sjukdom. Livet är ofta en kamp, men det gäller att inte ge upp och att glädjas åt det fina man har i livet.

Till sist så vet jag nu alltså ingenting förutom att strålbehandling väntar och ett besked om hur det ser ut fortsättningsvis. Men jag vill att ni ska veta att det betyder oerhört mycket med allt stöd och uppmuntran jag får från er alla. Så att bli sjuk behöver inte bara innebära att man gråter av förtvivlan utan även av lycka och tacksamhet över att få känna sig så omhuldad som jag får göra och det har jag verkligen gjort mer än en gång. Vet inte riktigt hur jag ska hantera när en sådan här situation uppstår och så många visar sig tänka på en och höra av sig i olika former, så då blir det allt till att gråta en stund av lycka, men det är väl toppen att få göra det mitt upp i allt annat. Tids nog hoppas jag på att få tillfriskna och då få ge samma osvikliga stöd till andra som ni har gett till mig. Tack ännu en gång för att ni finns!
Ha en underbar sommar, för det ska vi göra vårt bästa för att ha.
Stora kramar!
Nanne :-)